Göteborgsposten – 9 juni 1860, sida 1

då just de, för hvilka beväringspligten är mest betungande, äro de, som icke ha råd att friköpa sig från densamma, Det invändes väl, att i krigstid inträder skyldigheten att inställa sig i lederna för alla beväringsskyldiga, men dels blir det vapenöfvade manskapet det, som först beordras ut 1 fält, och dels ha de förmögnare då tillfälle att uppfylla sina pligter mot fosterlandet — genom legda ombud. Den titelsjuka, som åter grasserar så häftigt i vårt land och här och der tyckes arta sig epidemiskt, har icke kunnat undgå att väcka allvarliga bekymmer. Man hade hoppats att Carl XV skulle kurerat den genom den utomordentliga frikostighet hvarmed han utdelat titlar, enär detta tyckts vara rätta sättet att betaga dem allt värde, men allt antyder att man missräknat sig och att det onda i stället stegrats. Inom bondeståndet har fråga väckts om användandet af en ny kurmetod, som tyckes vara förtjent af allt behjertande. Denna består i stämpelatgiftens höjande på twitelfullmakter af åtskilliga slag, såsom adels-, friherreoch grefvebret, utnämningsbref till riddareordnar, doktorsbref utan aflagdt prof samt fullmakt för kyrkoherde att vara prost öfver egen församling. Tillsvidare åtnöjde dock ståndet sig att söka beskatta den klerikala fåfängan genom att blott höja stämpelafgifterna på de begge sistnämda. Hade detta beslut blifvit riksdagsbeslut, så skulle sannolikt snålheten kommit att utkämpa mången hård kamp mot titelsjukan i de fromma mäns bröst, som konung och biskop velat hugna med dylika nådebevis. Det är i sanning bedröfligt att endast ett korrektiv af denna materiela natur har någon utsigt för sig att kunna svalka de andliges titelpassion, hvarpå man ser sådana tragikomiska exempel äfven inom vårt stift. Det högvördiga ståndet har med förundransvärd seghet motsatt sig lagutskottets förslag om giftomannarättens upphörande, oaktadt detta framkallats af de trenne öfriga ståndens åtterremiss, och oaktädt allmänna me ningen i landet kraftigt uppträdt mot detta barbariska lagstadgande. Det tyckes som om en stark förkärlek för orientens patriarkaliska institutioner vore den allmännaste följden af våra presters bibelstudium. Det är icke lätt att inse rätta naturen af de farhågor, som göra presteståndet så obenäget för denna reform. Måhända befara ståndets fyrtiofyra kyrkoherdar att prestdottern skall i kraft af den nya lagen ingå, den faderliga myndigheten till trots, en oklok äktenskaplig förbindelse med husets vällärde adjunkt: Eller frukta de måhända att sedan qvinnan berättigats att sjelf välja sin make, ett större antal olyckliga äktenskap skall taga deras fridstiftningstalang i anspråk? Hvad det senare angår, så behöfver man icke vara begåfvad med någon siareförmåga för att kunna med full visshet förutsäga det just motsatsen kommer att inträffa. Att ridderskapet och adeln afslagit lagoch ekonomiutskottets förslag om en framställ