Göteborgsposten – 9 juni 1860, sida 1

våra begge privilegierade stånd, har väl icke varit en hemlighet för någon, men om så varit, borde väl hvad som passerat under innevarande riksdag ha tillräckligt lagt rätta förhållandet i dagen. Att detta oaktadt så pass många verkliga reformer gått igenom och endast några få reuktionära riksdagsbeslut kommit till stånd, bör tillskrifvas dels allmänna meningens mäktiga påtryckning och dels naturligtvis de starka liberala majoriteternai de begge folkvalda stånden, hvilka merendels förstått stoppa sina öron till, så att sirensångerna från ofvan blifvit fruktlösa. Vi talade om reaktionära riksdagsbeslut. Ett sådant var antagandet af den kungliga propositionen i religionsfrihetsfrågan — ho vill väl bestrida det? Ett annat var det nära nog samtidigt fattade beslutet i beväringsfrågan. Hvad man i främsta rummet, och det med allt skäl, anmärkt mot den hittills varande organisation af nationalförsvaret, har varit dettas oförmåga att betrygga Sveriges nationela sjelfständighet för den händelse att grannen i öster skulle anse tiden vara inne, att bemäktiga sig den skandinaviska halfön — en händelse, som väl inträffar förr eller senare. Det har blifvit ständigt allt mera klart för de upplysta fosterlandsvännerna, att under sådana förhållanden det snart nog kunde bli en nödvändighet för svenskarne att, som i fordna dagar, gå man ur huse mot arffienden och att följaktligen den allmänna folkbeväpningen måste betraktas såsom en nationalangelägenhet af högsta vigt, såsom den enda riktiga lösningen af frågan. Men i stället för att besluta en reorganisation af nationalförsvaret i denna riktning, har riksdagen tvärtom bestämdt sig för att låta hälften af de bevärimngsskyldige genom hundra rdr per man friköpa sig från vapenöfningarne i fredstid. Det okloka i att sålunda betydligt reducera det redan förut allt för låga antalet af vapenöfvadt manskap ligger i öppen dag, helst som den deraf i främsta rummet beräknade förmånen, neml. den, som skulle beredas genom upprättandet af en elitkår, är af ganska problematisk natur. Ty dels är det väl knappast möjligt, att något dugligt befäl skulle kunna bildas under en tid mycket kortare än den, som erfordras för rekrytens bildande till soldat; dels är det ock föga troligt, att några andra ynglingar än sådana, som se sig om efter en sista resurs, skola besluta sig för att ingå i eliternas illa aflönade korps, hvadan det är all anledning att befara, det beväringsynglingarne komma att stå under befäl, som de ingalunda kunna respektera. Men hvad som mer än något annat är egnadt att göra den nya beväringslagen förhatlig, är den omständigheten att den genom denna rättighet till friköpning från vapenöfningarne i fredstid lägger bördan af landets försvar uteslutande på den fattigare befolkningens skuldror, i öppen strid mot rättvisans och jemnlikhetens solklara fordringar. Påståendet om att en lindring för folket afsetts genom detta nya arrangement är en tom fras, EE — RE