Göteborgsposten – 9 juni 1860, sida 1

Qvinnans giftomannarätt. Telegrafen har redan för ett par dagar sedan underrättat oss att nu, dock emot förmodan, äfven ridd. och adeln i likhet med presteståndet afslagit vederböranae utskotts tillstyrkan, att myndig qvinna må vara sin egen giftoman. Denna fråga har således för denna riksdag fallit. Men den pågående reformen inom qvinnans samhällsställning är i sig allt för sann och berättigad, att kunna tillintetgöras, hvadan vi äro öfvertygade om, att saken vid en kommande riksdag skall erhålla en annan lösning. Dock, för att nödga äfven de mest motvilliga maka åt sig och erkänna reformens nödvändighet, samt qvinnans rättighet till bestämmande öfver sig sjelf och sitt hjerta, tillkommer det nu henne sjelf, att oOfvertyga sina antagonister, det hon genom sina intellektuela egenskaper, sin verksamhetsförmåga och själsstyrka står högre, än de nu vilja medgitva. Inom adeln ha visserligen många af dem, som voterat nej, föranledts dertill af enfaldig rädsla om sitt namn och sina skrumpna vapensköldar eller, såsom grefve E. Sparre så naivt uttryckte sig, af fruktan att få se handelsexpediter och andra intränga i familjen; men vi älska likväl att tro, det andra förmåtts dertill af misströstan om qvinnans förmåga, att kunna rätt bedöma och uppfatta den mans värde och karakter, till hviken hon tror hennes hjerta slutit sig: de veta nogsamt, att qvinnans hittills varande s. k. vårdade uppfostran ej är annat, än en grann fernissa, som ger hennes yttre en angenäm pregel, under det att det deremot innanför är tomt. De betänka ej i sin försigtighet, dessa män, att hjertat ej underkastar sig några yttre reglementariska före