Göteborgsposten – 8 juni 1860, sida 1

ver. Den har varit mitt lifs enda glädje, och solen ångrar ej den stråle hon låter falla på det minsta grand 1 stoftet. Farväl då, Francis. Om ni någonsin återvänder till den lilla kammaren. . . och någonting säger mig att ni gör det ... tänk då på att der bodde en stackars flicka, som var mycket olycklig och som glad skulle utgjutit sitt blod droppe för droppe, om hon derigenom kunnat blifva er värdig. Francis kunde blott med största möda sluta läsningen af detta bref. Tårar gjorde hans ögon skumma. Under första tiden af sin kärlek till Martha skulle han visserligen blifvit förtviflad, om någon hade sagt honom att hon var en röfvares syster. Men i detta ögonblick, efter en månad af svartsjuka och förtviflan, svällde den unge mannens hjerta af glädje vid tanken på att Martha ännu alltjemt älskade honom. Flera gånger omläste han det olyckliga brefvet och betäckte det med kyssar och tårar. På en gång vaknade en id i hans hjerna. Han eftersåg brefvets datum. Den gick tre veckor tillbaka. Min Gud! min Gud! ropade han med ångest, om Martha rest samma dag, är hon nu mycket långt borta. Och jag måste dock återfinna henne.