Göteborgsposten – 4 juni 1860, sida 1

hållit tillåtelse att stiga upp och att tillbringa större delen af dagen på en hvilsoffa. Med sitt arbete i handen satt Martha i en fåtölj vid den sjukes sida. Än samtalade de, än läste hon högt för honom, än spelade hon älsklingsstycken på pianot. Francis hade redan några dagar haft lof att gå fram och tillbaka i sin kammare, då läkaren underrättade honom att han finge gå ut. Aldrig har väl någon sjuk med större köld åhört en nyhet, annars så ljuf för den tillfrisknandes öra. Då miss Dietrich vid sin vanliga timma anlände, omtalade Francis läkarens löfte i en så förtvifladt dyster ton att denna ej kunde hindra sig från att skratta, ehuru hon på botten af sitt hjerta kände kanhända lika liten lust dertill som Elson. De båda ungas hjertan voro allt för fulla för att något samtal skulle kunnat komma i gång. Martha satte sig till pianot. Under det hon spelade, hördes någon häftigt knacka på dörren; Hosmer inträdde i rummet. Då han såg miss Dietrich, stannade han helt förvånad och gjorde en tafatt helsning. Ett löje, som han ej kunde undertrycka och hvars betydelse blott alltför väl fattades af Martha, sväfvade på hans läppar. Hosmer gick nu fram till Elson, som oaktadt sin förtret likväl sökte att mottaga honom hjertligt.