Göteborgsposten – 4 juni 1860, sida 1

teten i norska frågan. Om detta vore börja till ett krig — hvarfor icke? Man vill ju s krigstillstymmelser öfverallt. Och vill mai se likheter, skulle icke då aristokratien var särdeles att jemföra med den sjuke mannel och gardesofficerarnes gammalmodiga sätt at vara något å la unga Bombas regeringssätt En annan sak som lifligt intresserar os här i Stockholm är den cause celebre, son nödvändigtvis uppstått ur herr Hylten-Cavalli tjenstledighetstagande från styrelsen af Kung liga Teatern. Detta blir ett nytt uppslag : hans historia eller rättare i de historier, son pressen i hela landet under några år berät tat om honom, och löftet att han sjelf kom mer att skrifva sina teaterminnen gitver hop att äfven för framtiden spalterna icke skola lida brist på fyllningsämne. Hvad som nu föranledt förste direktören att så tvärt och så kort före terminens slut begära tjenstledighet, det är en hemlighet som dock lätt förklaras med dessa bägge alternativer, antingen att han sjelf blifvit stött eller också att han fått någon påstötning. Nu kommer frågan: hvad har då stött honom, månne det att ingen stjerna från nådens himmel föll på hans bröst, att intet af blef satt framför hans gamla andigra namn? Eller är det Nasos öde han delar och äro nu Årstaholmar för honom ett Tomi? Liksom Ovidius skref sin tristia, så skall Cavallius äfven göra sina klagoskrifter att läsas af en verld. Men — Men hvem skall nu föra våra runor med den äran? Hofkamrer Hvasser, vikarien, förmodas vara tillräckligt qvick för att finna att det icke är bara skämt att stå i spetsen för och hålla styr på våra fosterländska muser. En direktör måste vara en karl i alla fall, icke blott i infall, han måste kunna organisera och i afseende på konsten vara skapare så tillvida att han ofta nästan nödgas söra något af intet. Hvad herr Hofkamrern beträffar, lär dock hans största skicklighet igga uteslutande i sjelfva urämnet. Hvem ir då den, som skall utses till den svåra posten? En och annan är väl till, som åstunlar att komma dit, men de flesta tänka förnodligen härom analogt med hvad som står komedien: jag vill hellre vara den andre i Wimmerby än den förste — vid kungliga eatern. Stockholmarne hålla nu på att flytta ut ill sina sommarnöjen; det är icke så lifligt i taden fördenskull och derföre att landsortssästerna till stor del gjorde sin sejour ifrån ig under kröningstiden. Emellertid är det lock ett rörligt lif på gatorna, ty vattenledingen nedlägger sina rör i jorden till framidens väl men till det närvarandes stora bevär. Vi öfva vår vighet i att hoppa omring på de uppvräkta stenarne och taga alla nöjliga mått och steg för att undvika den för ss öppnade grafven. Någongång äro vi tvinade att taga språnget derutöfver, men ack å grafvens andra sida är det allsicke bättre.