Göteborgsposten – 2 juni 1860, sida 2

Aftonbladet klandrar med skäl lagutskottets åtgörande i afseende på väckta motioner om upphäfvande eller inskränkning af rättigheten att börda jord på landet, å hvilka samma motioner utskottet i sitt betänkande tillstyrker afslag. Denna rättighet är en gammal qvarlefva från fordna tider, då man ansåg, att egendomar ej borde gå ur slägten, så framt det kunde förhindras; men i våra dagar, då egendomar omsättas ur hand och i hand lika lätt som vexlar, är en sådan bördsrättighet onödig. Man skulle t. ex. kunnat tro, att isynnerhet adeln skulle gjort denna rättighet gällande, men inom detta stånd ha tillochmed stamgodsen lika ogeneradt afyttrats som någon aflägsen afvelsgård, endast köpesumman varit fördelaktig. De tvenne andra stånden, hvilka saken angår, skola säkerligen göra allt för att få bort en onyttig paragraf ur vår lagbok, som i sjelfva verket har qvar tillräckligt många gamla och onödiga qvarlefvor ändå. Om skogarne. Vid behandlingen inom borgareståndet af utskottets tullbetänkande, artikeln trävaror, kommo ånyo klagomål öfver det ohejdade skogsförödelse-raseriet i dagen. Åtskilliga talare forordade härvid, som ett slags hämsko, en förhöjd export-tull å trävaror. Men detta system är redan för längesedan föråldradt, isynnerhet som man gerna kan tänka sig möjligheten af att en sådan tull skulle verka alldeles motsatsen af hvad dermed åsyftats: nemligen ökad export, för att genom qvantiteten komma i åtnjutande af samma vinst som om tullen ej funnits. Vi anmärka dock endast möjligheten härat. En annan utväg måste derföre tillgripas, för att stäfja det ohejdade framåtilandet på skogsplundringens väg: statens mellankomst. En af representanterna inom borgareståndet, hr Rydin från Borås, som vet af Svälternas hemska anblick huru ett land kan komma att se ut, satte äfven ifråga, huruvida man kunde ega rättighet att med denna nationaltillgång hushålla, huru man behagade, likasom om man skulle ega rättighet att bortföra humus. Då den enskilde ej egde bättre förstånd, än att handla på ett emot allt förnuft och all heder stridande sätt, då borde sannerligen staten med skäl uppträda såsom förmyndare. Men den grundsats, som nu tillämpades, lydde: rika föräldrar och fattiga barn, och att tänka på framtiden och efterkommande fölle ingen in. Med ringaste kännedom om huru flere provinser i vårt land, hvilka förut haft sina berg och kala slätter beväxta med lummiga och räntgifvande skogar, nu förete en genom sin nakenhet mer än nedslående anblick, måste man allvarligt yrka att kloka lagar må stiftas, för att i en framtid förekomma vårt totala armod. Det ögonblickliga vinstbegäret har ledt landtbrukaren för långt. Egendomarne stegrades i pris, tillfölje af landtbruksalstrens goda konjunkturer, spekulationssvindeln, närd af den tillfälligen goda tillgången på penningar framkallade köpare i mängd. Men konjunkturerna blefvo allt mindre fördelaktiga; jorden förmådde ej afkasta till betäckande af gjorda lån fastställda summor. I förvantan på en ny vändning inom marknaden tillgrep man alla utvägar, att söka sitta qvar på den köpta torfvan. Men hvar taga penningar? Jo, skogen. Men derigenom skulle ju egendomen falla i värde? Javisst, det är beklagligt, sade man för sig sjelf med en axelryckning, mais que de faire? För ögonblickets nöd ruinerade man framtiden. Yxan gjorde snart slut på den vackra skogen, hvilken, genom att näras endast af en jord, der intet annat kunde växa, gaf värde åt den del af egendomen, som nu ligger der kal och nedtryckande. Detta är en i största hast uppdragen konturteckning af huru det tillgått på mångfaldiga ställen i Sverige. Nå, de dåliga konjunkturerna fortfara. Den obetänksamme spekulanten har huggit ned skogen och eger ingenting mera att betala med.