Göteborgsposten – 2 juni 1860, sida 1

— AAA niskas oafvisliga pligt, att vara beredd för möjligen inträtffande omständigheter. Det är individens skyldighet att ständigt ha bestäldt om sitt hus. På samma sätt med nationerna. För att kunna skydda sin frihet, få de stå med pliten vid sidan, färdiga att, om så erfordras, draga blankt. Det fanns en tid, då man öfverlemnade åt regenten den högsta ledningen och vården af försvaret. Men folket har funnit, att derigenom de stående armeerna blifvit till blott lydiga verktyg i absolutismens tjenst, blifvit medel för några ärelystna despoters inkräktningar, blifvit granna krigiska emblemer, imposanta nog att gifva en viss glans åt tronen. Denna olyckliga riktning har framkallat de s. k. soldatstaterna, såsom Ryssland, Preussen, nu Frankrike, hvars slutliga öde alltid blir ruin, då soldatesken slukar alla de öfriga invånarnes med svett och möda samlade, och för bättre ändamål behöfliga styfrar. Man har insett detta och, alldenstund ett tillräckligt starkt sjelfförsvar är alldeles nödvändigt, valt en annan utväg, den säkraste som ett folk kunnat välja: nemligen landtstormen. Den allmänna känsla af osäkerhet, som, tillfölje af visade inkräktningsplaner från en och annan oinskränkt herrskare, gripit sinnena, har gjort, att iden och upprättandet af frivilliga bataljoner omfattats nästan med entusiasm i nära nog alla länder. De mest tillfredsställande resultaten har dock vunnits i England, hvilket land nu redan i sina frivilliga har en god armåe, lifvad af varmt nit för fosterlandets försvar och denna inspiration, som alltid framkallas då en högre id elektriserar folken. Här i vårt land har man först vändt sig till införande af vapenöfningar i skolorna. Huru öfvertygad man varit om nödvändigheten af ett starkare försvar visar sig deraf, att nästan alla större skolor i riket skyndat att anskaffa sig vapen, och nu pågå med framgång de ständiga öfningarne, hvilka härda ungdomen och såsmåningom bereda oss en armåekorps, som mer än man möjligen tror skall ytterligare betrygga vår säkerhet och tillvaro som en fri nation. Det har utgjort och kommer alltid att utgöra ett för oss särdeles kärt ämne, att gång efter annan få redogöra för folkväpningsidens utbredande och framgång. Vi införa derföre här nedan följande tillkännagifvande från den för sin princip varmt intresserade Anton BSantesson, gymnastiklärare vid Karlstads högre elementarläroverk, öfvertygade, att i ett samhälle som Göteborg, der, vi våga påstå det, landtstormsiden har många och intresserade vänner, de unga krigarne in spe skola erhålla det varma deltagande, som de förtjena: Vapenöfning inom skolan kan förekomma under tvåfaldig natur. Dess tvenne riktningar i syftet äro visserligen nära befryndade, men dock nog olika att ej förvexlas, Så kan ju öfningen användas allenast till befrämjandet af ynglingarnes kropps-bildning och hållning eller som en sista handläggning af gymnastikens uppgift och i denna betydelse lära meningarne ej vara delade om dess gagn. Men öfningen kan också lämpas för krigsbruk. Ynglingarne kunna lä