med liderligt utseende, som presenterade sig såsom en herr Trelawney boende vid Conduit-Street. Mannen, som tycktes vara något drucken, skröt oupphörligt öfver sin rikedom och upptog då och då en späckad plånbok hvilken han triumferande svängde hit och dit. — Jag observerade att de giriga blickar, som jag kastade på den välförsedda plånboken, ej undgick Levasseurs uppmärksamhet. Ändtligen reste sig främlingen, liqviderade och gick. Jag smög ut efter honom, och Levasseur följde med, som han trodde, mig ovetande. När vi hunnit ungefär tjugo steg framåt, blickade jag försigtigt omkring, men ej bakom mig, knep derefter Trelawneys plånbok, hvilken han haft förvarad i bakfickan af sin rock, kilade in i en tvärgata och skyndade undan, förföljd af Levasseur, hvilkens steg jag hörde tätt bakom mig. Jag smög mig in i ett litet värdshus, uppsökte ett oupptaget rum, och slog mig ned, men hade knappt börjat öfverräkna mitt rof, förr än Levasseur inträdde. Med tillfredsställelse klappade han mig på axeln och sade: Jag har varit åsyna vittne till er lyckade stöld, Williams, och kunde, om jag hade lust, anmäla er i polisen. Min ångest och förskräckelse var naturligtvis stor, och Levasseur höll på att kikna af skratt åt det spratt han spelat mig.