Göteborgsposten – 26 maj 1860, sida 1

om den besynnerliga åtgärden att utan ökan. de af bankens grundfond ålägga den att till filialbankerna försträcka högst ansenliga summor.; om det betänkliga i blankokreditens öfverdrifna anlitande af Sveriges handelskorps närmast före sista handelskrisen m. m. Att den s. k. realisationen hittills endast upprätthållits genom hypotheksföreningarnes och senast äfven statsverkets lån i utlandet har åtminstone den yttre sannolikheten för sig. Författarens klander mot Sveriges statsförfattning har, oafsedt det lika orättvisa som omotiverade angreppet mot bönderna såsom folkrepresentanter, ingenting att göra med bankfrågan. Hela felet är att ständerna gång efter annan gjort bruk af sin eganderätt till banken på det bakvända sättet att riksbankens vinst tagits såsom god pris, till hjelp vid statsutgifternas bestridande. Detta beror icke på vår fyrdelade representation, utan på falska åsigter i finansläran, som lika väl kunde finnas med en eller två kamrar. Visst är emellertid att, om riksens ständer icke gång efter annan plundrat banken, skulle ingen fråga kunna uppstå om någon statsbankrutt, i den mening, hvari ordet af författaren tagits, då det är liktydigt med myntförsämring. Någon oförmåga hos staten att betala sina skulder eller hos våra hypotheksforeningar att fullgöra sina förbindelser till utländska långifvare följer alldeles icke af författarens premisser, och man behöfver sannerligen icke befara att den som grundligt studerar hans skrift derigenom skall få någon betänklighet, att till verkliga värdet mottaga svenska i utlänsk myntsort utfärdade obligationer.