Göteborgsposten – 25 maj 1860, sida 2

RV, YE AV VT ADRANMMT,y IUCN åå. JUTCLHICODUTIB som redan varit het, hade i detsamma utdelat ett par örfilar samt till gengäld fått uppbära åtskilli)ga slag samt jemte en af motståndarne tumlat om-I kull i diket. Komne på benen igen hade de strioo Sr of dande under gräl fortsatt vägen framåt IHasselbackshörnet, der A. Mecklenburg fått se en omnibus och ropat sin bror att komma honom till hjelp. Vittnet såg dervid åtskilliga personer skynda till, bland hvilka han igenkände löjtnanterna Mazer, Levin och C. Mecklenburg, af hvilka de båda sistnämnIda rusade midt in i folkhopen. Om det sedermera I följande slagsmålet hade vittnet sig föga eller intet bekant genom egen åskådning, utom det att hän :) sett bokhäållaren Arnberg erhålla ett slag, af bvem ON visste han ej, samt att Levin kullslagit en norsk sjöman, sedan i Lopen ropats att denne hade dragit knif. Vittnet talade äfven åtskilligt om käppar och I paraplyer, som han skulle ha sett i verksamhet, men I närmare tillspord i detta hänseende, befanns han ej rätt säker på sig. På fråga af borgmästaren Mellbin uppgaf löjtn. C. Mecklenburg, att de personer, som utom de tilltalade befunnit sig i omnibusen vid det ifrågavarande I tilltället, varit löjtnanterna Lagerheim, Beskow och .I Bjelke. Tersmeden vid lifregementets dragoner, samt grefve Åkaren ÅA. G. Larsson hördes derefter och bekräftade muntligen de uppgifter som blifvit skriftligen sammantattade i en af honom undertecknad, nu ingifven skrift, som innehöll, att han observerat hr Wibell i det ögonblick då han med en annan perI sons biträde reste sig upp ur diket och fördes fram till drängen G. Petterssons droska. Kort derefter hade han hört röster utropa: der sitter den bofven, som slogs, och i detsamma hade han sett löjtnant Levin rusa fram till droskan och inåt densamma rikta åtminstone 6 slag samt rycka piskan från körsvennen. Derunder hindrades hästarne af tre långa herrar, bland hvilka han trodde sig igenkänna Claes Mecklenburg, som stod på högra sidan om hästen. Då emellertid C. Mecklenburg, härom tillfrågad, fortfor att bestämdt neka till denna omständighet, tillade vittnet: att det väl var svårt att taga på sin ed då han hörde att det nekades, men nog tyckte han att det var löjtnant C. Mecklenburg. Löjtnant C. A. Lamberg, såsom vittne åberopad af hr Wibell, hade i sällskap med provisor Berg samt dennes hustru och en tredje person kommit ut till Djurgården omkring kl. half 10 samt ungefär en qvarts timma senare sett hr Wibell passera tätt förbi löjtnant Levin, hvilken sistnämnde slog till hr Wibell, som försökte försvara sig, ehuru med föga framgång, så att han inom några ögonblick erhöll ytterligare flera slag, tills han slutligen nedtöll i diket. Vittnet, som derefter begaf sig till Pohlsro, sammanträffade, efter omkring 10 minuters förlopp, i förstugan derstädes med hr Wibell, som blödde från ett sår å kinden, hvarföre vittnet tillsade provisor Berg att gä in och egna honom vård, hvilket skedde, hvarpå hr Wibell, efter tre qvarts eller en timmas förlopp, intog en butelj champagne och sedan åtföljde vittnet och dess sällskap till staden. Källarmästaren Hägglund hade om sjelfva slagsmålet ingenting att meddela, men berättade, att sedan han satt sig upp i en omnibus, hade en person, hållande i handen en s. k. mankill-käpp, kommit fram till densamma och tittat in i vagnen, liksom sökte han någon i atsigt att utdela stryk. Af sitt sällskap hade Hägglund hört, att den ifrågavarande personen skulle ha frågat efter hr Wibell, men sjelf hvarken hörde eller såg han något vidare än här uppgifvits, ty han blef så altererad och väntade bara att han skulle få stryk. Vittnets uppsyn antydde, att han till och med ännu var altererad. Kyparen Hornberg, som varit i Hägglunds sällskap, intygade deremot med bestämdhet, att den person, som kommit fram till den omnibus, i hvilken Hägglund satt, varit löjtnant Levin, och att han hört honom fråga efter hr Wibell, hafvande han dervid i handen en, såsom vittnet tyckt, omkring alnslång käpp med kula i ändan. Huruvida det möjligen kunde vara den piska, som hr L. uppgifvits ha frånryckt åkaren Pettersson, kunde vittnet icke säkert intyga. Af vittnets uppgifter om hvad som händt vid droskan ville det tyckas, som hade han kommit till platsen först sedan Wibell lyckats taga flykten från densamma. På fråga af löjtnanten C. Mecklenburg om Levin haft käpp då han anföll Wibell, svarade denne, att han ej visste om detta var fallet i början, men bestämdt att det icke var händelsen vid anfallet i droskan. Ansåg troligt att den käpp med hvilken L. varit sedd, var den piska han frånryckte åkaren. Löjtnan Levin bestridde detta helt och hållet. Han hade ej ryckt till sig piskan. Han begärde den af drängen, men fick den ej först. Sedan räcktes den honom, men han återlemnade den genast. Hr Wibell anmärkte, att detta dock ej måtte varit så alldeles genast, enär, enligt hvad åkaren uppgifvit, han måste rycka den tillbaka. Åkaredrängen Nordström hade sett 4 eller 5 personer stående i hörnet vid Hasselbacken, bland hvilka han igenkände löjtnant A. Mecklenburg. I denna grupp såg han slag utdelas och bland annat att Mecklenburg blet slagen af en lång person, den han förmodade vara bokhållaren Arnberg. Hörde sedan A. Mecklenburg ropa på hjelp och såg allmänt slagsmål uppstå, utan att kunna uppgifva hvem som blef slagen. ; Dock hade han märkt, att hr Wibell hjelptes upp ur diket och att blod då flöt på hans högra kind. Vittnet hade sett honom stående för sig sjelf bland dem, som hjelpte honom, och talande med dem. Såg ej huru W. sedan kom i droskan, men väl att en person utdelade slag, åtminstone 4 å 5, inåt sufletten och tyckte han sig i den slående igenkänna löjtnant Levin. Under tiden hindrades hästen af 2 eller 3 personer; men huruvida löjtnanten C. Mecklenburg, som han igenkände såsom den der hade stått på venstra sidan, höll hästen, kunde han icke ununanitva ! Hada äfvan catt liitnant Pihan nära dar