Göteborgsposten – 25 maj 1860, sida 1

ter genom denna författning en herrskande kyrka, en maktlysten prelatur, tala i sitt namn och brännmärka alla dem, som icke kekänna sig till den nämnda kyrkan, såsom villfarande, alla dem som utträda ur densamma, såsom affällingar. Det blir visserligen medgifvet eller åtminstone strafflöst, att i kyrkligt hänseende gå baklänges, att öfvergå till gamla kyrkosamfund, till den romerska eller grekiska katolicismen t. ex.; men om någon vill gå framåt, om någon vill vara mera protestantisk än vår i andelös dogmatik stelnade och af papistiska elementer öfverflödande statskyrka, då varder det honom förment; han och med honom lika tänkande få icke fritt bilda en församling; det beror på K. M:ts nåd, sedan vederbörande derötver blifvit hörda. Man kan med våld truga en sådan person att tillhöra en kyrka, hvars lärosatser han förnekar. Och om han öppet uppträder med en granskning af dessa lärosatser, så skall det bero på prelaturen att afgöra, huru långt granskningsfriheten och yttranderätten på detta område skall få sträcka sig. Straffbestämmelserna, som blifvit gjorda beqvämare till användning, skola våra hogkyrkliga utan tvifvel önska friskt tillämpa på hvarje mot det hierarkiska trosväldet riktad, frisinnad och sannt protestantisk menings-yttring, då deremot puseyitism och nylutheramism få skjuta rötter, spira upp i skygd af kräcklorna och af ett genom flitist bötfällande och inkastande i fängelse alltmera sig utvecklande prestvälde. Men det är med denna liksom med andra dylika reaktionära och i strid mot utvecklingen stående lagar — den bär inom sig fröet till sitt fall. Den utgör en ganska god måttstock på den anda och uppfattning, som gör sig gällande hos de verkligen ledande inom den nuvarande ministeren, hvars liberalitet genom några nitiska basunstötares försorg blifvit till en jargon på flera håll, men som i hvarje sitt uppträdande uti mera genomgripande samhällstrågor visat en reaktionär tendens. Lika litet som denna författning skall tjena till att inför Europa afskudda vår lagstiftning beskyllningen för ofördragsamhet, lika litet skall den etter all sannolikhet befinnas tjenlig till att etilla oron och jäsningen på det kyrkliga området; trakasserier och religionsprocesser komma utan tvifvel att höra till ordningen för dagen, och hvem som kommer att vinna derpå — icke är det prelaturen.