Göteborgsposten – 25 maj 1860, sida 1

infann sig genast för att efterhöra hvarom frågan var. Quwest ce quwil y a done? frågade han ängsligt. Mai voyez cette horreur-lå, svarade hon, dermed tydligtvis menande mig och ingalunda hunden, hvilken jag sagta framtog ur korgen, i hvilken han hittills befunnit sig. Ilerr Levasscur småskrattade, och frun, lugnad genom hans närvaro, vände sig nu åter till mig för att ur mina händer återfå sin försvunna älskling. Mais, mon Dieu! utropade hon vid anblicken af det magra kräket, detta är ju icke min Fidele. Med den naivaste min i verlden uttryckte jag min ledsnad och förundran öfver att ej ha lyckats ertappa den riktiga Fidele, men försökte icke för tby att öfvertyga madame att det ju öjligtei ändå kunde vara hennes älskling, hvilken dock genom dålig behandling under sin bortovaro, blifvit så förändrad. Hon ville naturligtvis ej lyssna härtill och slutligen måste jag, gCnom min enträgenhet, ha misshagat hennes herr man, ty denne gaf mig temligen tydligt att för stå, att derest jag ej genast aflägnade mig, han skulle visa prof på sin artistiska förmåga, genom ett för mig mindre angenämt utkast Jag hade emellertid, under samtalet med herr och fru Levasseur, på bästa vis begagnat mina