Göteborgsposten – 25 maj 1860, sida 1

gen för Napoleons frände, den unge prins Murat, som lyckligtvis kan uppställas som tronkandidat gent emot Viktor Emanuel. De kunna ju låta de stackars neapolitanarne förstå, att Napoleon aldrig skall tillåta drömmen om Italiens enhet bli en verklighet och at! följaktligen man måste slå alla tankar på Viktor Emanuel ur hågen, men att prins Murat är en mycket acceptabel furste, ett verkligt konungaämne, helt olika de odju neapolitanarne hittills fått dragas med, och att sålunda det vore en galenskap om man ej vid en blifvande omröstning skänkte honom konungakronan. Kortligen, det kan tagas för afgjordt, att muratisterna skola sjunga samma visa med nödtorftiga variationer, som plon-plonisterna sjöngo i fjol i Toskana. Om de skola ha bättre framgång än dessa, kan endast tiden utvisa. Man vågar knappast hoppas, att neapolitanarne skola ådagalagga ett mod och en ståndaktighet, jemförliga med dem, som ådrogo Mellan-Italiens folk hela Europas beundran. HNäkert är blott att de med begärlighet skola omfatta hvarje utsigt att komma från det närvarande oetterrättlighetstillståndet. Hvad sicilianarne angår, så utmärka de sig för vida mera kraft och fri hetssinne och ha, ehuru utarmade och förtryckta af konung, adel och prester, dock ofta visat, att de icke vanslägtas från dessa deras förfäder, som förvärfvat sig ett så äröfullt namn i häfden. Man kan derföre tryggt hoppas, att de skola utmärka sig genom tap: perhet och ståndaktighet under den anförares befäl, som det tyckes vara förbehållet att för vandla hvarenda soldat till hjelte, äfvensom att de muratistiska bearbetningarne skola på Sicilien stranda mot den id om Italiens en het, som ingen förstår bättre att göra gällan. de än just Garibaldi.