Göteborgsposten – 25 maj 1860, sida 1

bittringen mot regeringen är af allmänt bekanta skäl så stark både på fasta landet och på Sicilien, att endast en helt liten minoritet af nationen — en minoritet, som vål förtjenar att kallas dess drägg, huru högt uppsatta personer än deribland förekomma — skulle blifva konungen trogen, om den finge välja mellan honom och snart sagdt hvilken tronkandidat som helst. Och något annat vore vil knappast möjligt. Frans II har troget följt sina företrädares regeringssy stem — ja, han har tillåtit sig många grymheter och lagöfverträdelser, som sjelfva konung Bomba icke kunnat besluta sig till. De gräsliga illbragder hans handtlangare utöfvat i hans namn mot aktningsvärda medborgare, ha väckt bestörtning och fasa i hela Europa och under detta hans första, och, såsom man så gerna vill hoppas, sista regeringsår, ådragit honom mera hat och afsky af hans undersåtare, än andra despoter hinna åsamka sig under en lång regeringstid. Han har, slagen af denna förunderliga blindhet, som är karakteristisk för alla Bourboner, föraktat och afvisat alla kloka råd från vänskapligt sinnade regeringar samt behandlat sina undersåtare såsom sina förklarade fiender, hvilket naturligtvis var rätta sättet att göra dem dertill. De vekliga och länge förslafvade neapolitanarne ha väl hittills med skenbart tålamod burit det rättskränkande förtryckets ok, men äfven de skola helt säkert sluta sig jublande kring den segrande frihetshjeltens baner och i honom helsa en befriare från detta elände, som de så länge måst betrakta såsom sin arfvedel. Allt beror blott på den mäktiga vilja som från Tuillerierna skrifver lagar för hela Europa. Åtager icke Napoleon HI sig den neapolitanske Bourbonens sak, så kan den anses förlorad; ty det är klart, att han icke kan tillåta kejsaren af Österrike att intervenera i södra Italien och sålunda der förvärfva sig ett inflytande, som han förlorat i norra Italien. Men skall Napoleon då tillåta Neapels och Siciliens anslutning till Sardinien? Man har föga skäl att hoppas detta. Kejsaren har redan, då det var tråga om hertigdömenas och Romagnans förening med Sardinien, förklarat, att denna stats tillväxt innebure vådor för Frankrike, som gjorde det till en pligt för honom att bemäktiga sig Savoyen och Nizza. Naturligtvis skulle han fordra nya materiela garantier för det stackars Frankrikes säkerhet, om Viktor Emanuel blefve Frans II:s efterträdare. Men hvilka skulle dessa bli? Att med stöd af traditionerna från kejsartiden fordra Piemonts införlifning med Frankrike vore väl att drifva anspråken väl långt, och något dylikt kan väl knappast en furste, som icke vill betraktas för en röfvare, tillåta sig. Det är sannolikt, att vi få se den napoleonska uppfinningsförmågan uppenbara sig i diverse kombinationer och planer, åsyftande att omöjliggöra uppkomsten af ett konungarike Italien. Naturligtvis få Muratisterna i Neapel kejserliga uppmuntringar och påstötningar att bearbeta befolkninZn VM VO VV ÄUÖVU.V. MU UV MM mm ——ti-——N—N—RZ own ww n nnr won vp onnnzzZzrooo nnknwnv-wmnunnmmmwmwjpn Hmn. rar aura bnncvnnnoanmnannmmn;nnnnnnanmmmnnmannnnnmnnnnnnmimmmnnrsth