Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 1

-—— ger själsskakningarne — allt bildar ett slags moralisk galvanism, åt hvilken man måste öfverlemna sig, eller från hvilken man måiste fly. Platsen var fylld; tolf tusen personer bildade stora koncentriska kretsar omkring densamma. De rike sutto i skuggan; från folket prålade den andalusiska drägtens brokiga färger i solskenet. På de stora teatrarne, der Grisi, Lablache, Rachel eller Macready glänsa, fylles salongen blott tillfälligtvis då en älsklingskonstnär uppträder; det barbariska skådespel åter, som uppföres på denna cirkus, har annu aldrig erfarit den torödmjukelsen att sakna åskådare. Arenan var i ordning och picadorerna uppträdde på sina olyckliga hästar, hvilka med sänkta hufvuden och slöa blickar liknade offer som föras till slagtbänken — och de voro i sjelfva verket ingenting annat. En utlänning kan ej annat än känna smärtsamt medlidande med dessa stackars djur, ty han har åtminstone hört talas om, ätt vid dessa stora nationalfester, i hvilka det glänsande och smidiga mohriska stridssättet paras med den götiska stammens vilda oförskräckthet, framgången och intresset af kampen bedömes efter det antal hästar som blir på platsen. Det är också i högsta grad upprörande att tänka, det de stackars djuren, som troget tjenat sina herrar, förhöjt deras glans och kanhända till och med räddat deras lif, i stället för belöning, då ålder och öfveransträngt arbete uttömt deras krafter, dömmas till en gvalfull död, hvilken de af en raffinerad grymhet tvingas att sjelfva söka; en död som de af instinkt ana, och mot hvilken några uppresa sig, medan andra af större hängifvenhet eller af större svaghet lydigt gå honom till mötes, för att desto snarare blitva sina lidanden qvitt. Åfven det hårdaste hjerta borde väl röras vid de arma djurens marter; men älskare af detta skådespel hafva blott ögon, uppmärksamhet och känsla för tjuren. De äro på sätt och vis bundna af en förtrollning, såsom fallet äfven blir med många utlänningar, hvilka dock förut hyst häftig ovilja mot en så barbarisk förlustelse. Dessutom måste vi med ledsnad erkänna, att medlidande med djur bland spaniorerna och i synnerhet bland männen är en sak som mera göres till föremål för teori än praxis och bland de lägre klasserna alldeles icke finnes tilll. Tjurfäktningarne äro ett nöje för sådana utlänningar, hvilkas smak är i grund förderf vad eller för sådana som efter att ända till äckel hafva njutit af lifvets fröjder trängta efter nya och ovanliga själsskakningar. De äro det äf ven för den stora massan spaniorer, hvilken besitter mycken energi, men föga sentimentalitet och dessutom från ungdomen blifvit vand vid dylika skådespel. Det är också blot! af vana som många bevista dem. Andra, och isynnerhet qvinnor, komma dit för att se och bli sedda. För andra återigen, hvilka besöks tjurfäktningarne, äro de ingalunda förlustelser utan snarare tvärtom, men de härda ändock