Göteborgsposten – 22 maj 1860, sida 1

fars namn; det låg ett helt lifs lycka och säll. het i detta enda ögonblick. Den gamle Martin, som med spänd uppmärksamhet åhört allt, mumlade några erkänsamma och ödmjuka tacksägelseböner till Honom som slutligen styr allt till det bästa. Han kände att han snart fullbordat och att han rättvisat sin älskade husbondes förtroende. Nästan allas ögon voro fuktiga af tårar. Pastorn låg på knä och bad. Joe Beans förmådde endast med stör sta möda undertrycka de snyftningar, som hotade att qväfva honom; mor Ashton och hennes man sutto tysta, delade mellan glädje och smärta: de hade förlorat en son! — Om min stackars onkel kunnat veta detta! tänkte Ellen. Huru skulle ej hans ädla hjerta svällt af glädje och sällhet. Hertiginnan af Devonshire var den första, som återhemtade sig från sin djupa rörelse. Hon yrkade ifrigt, att lady Mowbray genast skulle föras till sitt rum, ty hennes utmattade kropp hotade att duka under för så mycken rörelse. Henry (vanan är så stark, att vi nära nog ej kunna komma öfverens med hans verkliga namn), sir William ville ej, att någon annan än han skulle leda hans mor. — Ellen, min älskade kusin, hviskade han, i det han lemnade lady Mowbrays rum, näst den glädje jag röner af att ha funnit en så vär