Göteborgsposten – 19 maj 1860, sida 1

lade mördaren med en blick på sitt olyckliga offer; ert hjertas röst har ej bedragit er: det var jag, som förmådde Lucas, att tro, det ni älskade honom; det var jag, som uppspann tillsammans med honom den komplott, som störtat er i olyckan! Jag ville se er vanärad, brottslig ... jag fick ej njuta denna syn; men jag lemnar er utan barn. — Min Gud, återhåll min arm! utbrast Henry, flammande af vrede, jag glömmer annars hvad jag är skyldig Walters minne! — Hund! son till en mätress! mumlade den döende mellan tänderna. — Hvem säger, att Henry är en hund, son till en mätress? frågade en högrest man, som i detsamma inträdde i biblioteket med öfverste Butler, hvilken ända tills nu varit upptagen med att afhöra Ralphs och Joes vittnesberättelser. Det var khanen; men hans yttre var så förändradt, att ingen skulle ha känt igen honom, om han icke förrådt sig genom rösten. Han bar ej mera det långa skägget, som betäckte hälften af hans ansigte, och hade aflagt hvarje spår af sin halft österländska drägt. Öfverste Mowbray spratt till. — Filip, sade förpaktaren och räckte handen åt sin broder. Säg denne högfärdige man, att Henry ej är son till någon mätress, utan son