Göteborgsposten – 16 maj 1860, sida 2

då genast sitt beslut. Mord hade nu blifvit för honom en nödvändighet. — Vansinniga! mumlade han; jag hade j tänkt att skona er! Det var just i detta förfärliga ögonblick Joe Beans rusade på öfversten. Man hade ej hört, när han inträdde, derföre att han tagit af sig skorna. Han grep öfversten i strupen och kastade honom våldsamt till golfvet. — Rädda mig! rädda mig! utropade lady Mowbray. — Har ni ert schatull, ers nåd? — Ah, det har försvunnit ... Bry er ej om mitt lif ... Skaffa mig åter schatullet och jag skall välsigna er. Fastän för ett ögonblick döfvad af sitt fall, återfick öfversten likväl snart sin kallblodighet. Han störtade ut genom dörren mot porträttgalleriet, följd af Joe Beans. Lady Mowbray började ringa, för att få hela huset på benen. I detsamma öfversten kom in i galleriet med schatullet under armen, inträdde äfven Martin och Nicholls i motsatta ändan af rummet. Hofmästaren uppgaf ett häftigt rop och kastade sig ned på knä vid åsynen af denna varelse, som var så lik kaninvaktaren ; ty han kunde ej på så långt afstånd riktigt urskilja honom. Martin, fastän icke mindre förskräckt, gick lik