Göteborgsposten – 15 maj 1860, sida 1

att jag kan sköta honom. Jag har väl hundra gånger skjutit svalor och ödlor på Mortlake. Hvarföre tvifla på mig! — Se här har ni en; men var mycket uppmärksam ! — Ja. — Och kom ihog, att ni endast i yttersta nödfall får begagna densamma: d. v. s. då det gäller att försvara ert lif. — Eller ert! mumlade Ralph. Jag förstår; jag är icke så dum som jag ser ut till. Dörren till kojan stod nu öppen; den tillslöts innanför med en tjock jernbom, hvilken nu stod upprest mot väggen. Sedan de smugit ett par minuter omkring i mörkret, ty fönsterluckorna voro tillskrufvade, drog Joe Beans eld på en stryksticka. På bordet stod ett till hälften utbrunnet ljus, stucket i halsen på en tom butelj; han tände det och de sågo nu, att de voro ensamma. — Det finns ingen här, Ralph! sade Joe. — Nej, hr Beans; fogeln har flugit ur buren. — Fanns det verkligen någon. — Det är lätt att få veta. — Huru då? — Gör som jag gjorde på Mortlake, då jag ville göra mig underrättad om foglarne rufvade: känn efter om nästet är varmt.