Göteborgsposten – 14 maj 1860, sida 1

— Hvad vill du så sgnt på natten? frågade Joe med föga vänlig ton, ty han var förargad öfver att ha blifvit väckt, just när han som bäst drömde sig suga kyssarnes nektar ur ett visst par läppars rosenkalk. Jag tror att du är drucken, Ralph. — Om jag har druckit, så är det åtminstone ingenting annat än vatten. — Gå genast hem igen. — Hem! ... Nej, hr Beans! Efter hvad Jag sett i qväll, skulle jag icke för aldrig det vilja gå öfver allmänningen! ... Kom ned, jag ber er! Jag försäkrar er, att det är sannt. Om jag ljuger, så skall ni få göra med mig, hvad ni behagar. Det tycktes vara allvar. Joe beslöt derföre ingå på hans begäran. — Vänta, sade han, men bullra icke så att ni oroar pastorn och tjenstefolket. — Var lugn, hr Beans; men skynda er! Tio minuter derefter var Henrys vän nere. Han hade i början tänkt förebrå Ralph hans otidiga störande; men då han fick se, huru blek han var och huru hela hats kropp konvulsiviskt skälfde , ändrade han sig genast, lade sin hand lätt på hans axel och frågade honom, hvad det var. — Jag har sett honom! jag har sett honom! utropade Ralph.