Göteborgsposten – 11 maj 1860, sida 1

Här är öppen kamp, och vågorna angrip: oupphörligt för att bilda brescher i muren som hoppades de ännu att nedbryta den gam la klippborgen. Men den står dock alltjem obesegrad; mot hundrade öar och halföar, nå gra at granit och andra af basalt, hvilka son vågbrytare sträcka sig ut i hafvet, brytes oce anens makt i hundrade strider. Om ostku sten liknar de södra östersjöländerna, så lik nar vestkusten de norska klippstränderna Oceanen är densamma, liksom klippbugterns (fjordarne), och till en del äro bergarterna de samma. De norska klippkusterna äro mycket högre och mera storartade än de skottska; men dessa öfverträffa de förra genom groteska bildningar och genom formationernas mångfald. Man har från Stirling-Castle den skönaste utsigt öfver Grampianernas södra slutningar. Man kan der räkna fjorton bataljfält, som utbreda sig för ögat, och deribland Falkirk och Bannockburn. Till höger och till venster om den klippa, hvarpå man står, ligga mindre klippblock liksom jättesfinxer eller som vägvisare i höglandet, men detta sträcker sig i ett blått halfdunkel längs den norra horizonten och väcker den underliga känsla hos oss, som vi litet hvar erfarit och som låter oss tro att bergen kalla och locka oss. Och mellan dessa berg och klippslottet, der vi befinna oss, hvilket landskap, hvilken trädgård, hvilken paradisisk stilihet! Akerfält af alla slag och färger omvexla med gröna ängar, och åkerbruket, som icke kräft några rätliniga konturer, vid markens indelning, utan gjort denna oregelbunden och skiftande, har framtrollat en matta, som icke öfverensstämmer med några andra linier än skönhetslinien. Denna matta mellan slottet Stirling och höglandbergen kallas grefskapet Menteith. Den som får betrakta detta grefskap från StirlingCastle, då den nedgående solens klot hänger som en eldkula öfver höglandsbergen och ett höoglandsregimentes musikkorps börjar spela aftonmusiken på borggården, han medför hem minnet af den skönaste scen, som något skottskt landskap kan förete, Grampianernas norra sluttningar ser man bäst från Inverness. Man bör stå på den höjd, hvarpå en gång Macbeths slott, der Duncan blef mördad, låg. Nepfloden flyter förbi, och på högra sidan sträcker sig Morayvikens vidsträckta yta. Huru annorlunda är icke den romantiska förtrollning, som ligger öfver detta landskap. En ton af stilla, rörande klagan genomgår det hela liknande känslan af en öfvergående vår, af en kort lycka. Fruktbara dalar, hvari säden mognar, ligga väl här och der likt långa guldgula strimmor; men frukbarheten är blott en gäst i denna trakt, alltid beredd att rymma fältet för de inhemska makterna, ödsligheten och stormen. Endast de höga bergen, som med obeveklig köld blicka ned på dessa åkerstycken, och Moray-vikens gråa, trotsiga böljor äro herrar här och känna sig riktigt hemmastadda. Har ligger alltid någonting höstlikt Ennen