Göteborgsposten – 10 maj 1860, sida 1

skymfat mig, rycker han blott på axlarne och säger: Regeringen förmår ingenting annat, än hvad lagarne tillåta. — Är det möjligt! utbrast hertiginnan. — Så löd hans svar; men jag har ej glömt edra vänner. Ni kan helsa den unge mannen från mig och säga honom, det han icke behöfver ha någonting att frukta ... Er nidce, tillade drottningen och vände sig till lady Mowbray, skall icke återvända till sin elake onkel. Sir Williams enoka föll på sina knän och kysste den skrynkliga hand, som räcktes emot I henne. —Ni har skäl att tacka mig, återtog drottningen, ty jag måste vara mycket sträng emot honom. Kanslern lofvade mig att ordna saken först sedan jag botat honom, att gifva miss Ellen de Vere en plats i mitt bus, en plats, som han söker skaffa lady Munton. Då Ellen dagen derefter, åtföljd af hertiginnan, pastor Orme och vår hjelte, infann sig hos kanslern, var öfverste Mowbray mycket medgörlig. Saken undersöktes i största hast och kanslern bestämde, att den unga flickan skulle stå under pastorn och enkan lady Mowbrays förmynderskap, dessa senare likväl förbjudet, att gifva sitt samtycke till deras myndlings förening med Henry Ashton, förrän sir Williams testamente erhållit laga giltighet och kraft.