Göteborgsposten – 5 maj 1860, sida 1

kallats i borgareoch bondestånden af konstitutionsutskottets ofvannämnda förslag och Knutsons reservationsvis bifogade, om en representationsförändring i hufvusaklig ofverensståmmelse med OÖrebroförslaget, finner man, att intresset är ännu varmt och lefvande för en dylik reform inom dessa begge stånd, trots allt hvad man talat om den dofva likgiltighet, som skulle ha efterträdt de misslyckade sträfvandena i denna riktning. Adeln och presterna, invänder man, skola icke släppa sitt kära monopolium på representationens halfva lagstiftningsmakt, ett monopolium, som de icke på laglig väg kunna beröfvas. — Fåfängt har orimligheten deraf mångfaldiga gånger blifvit ådagalagd. Fåfängt har det blifvit erinradt, att denna representationsforfattning är en anakronism, ett kuriosum, som icke eger sin motsvarighet i Europa — nej icke i hela verlden. Monopolisterna vilja icke gifva efter ett tum af sina heliga rättigheter. Hvad är då att göra? Afvakta en revolution? Åhnej, då finge vi vänta för länge. Svenska folket gör inga revolutioner, förrän det står vid brädden af en afgrund, och deri handlar det rätt. Hvem skall då besvärja dessa oblida makter, som så envist hålla porten till den verkliga folkfrihetens paradis sluten för det svenska folket? Regeringen, säger en af representanterna i borgareståndet. Allmänna meningen i landet, säger en annan. Slumpen, om den begagnas klokt, säger en tredje, h. e. om man har ett representationsförslag i beredskap för alla händelser. Måhända torde dock ingen sådan reform vara att förvänta innan majoriteten af adel och prester föredrager fosterlandets intressen framför sina egna. Och när detta inträffar — ja, då ligger, som det heter i folkvisan, stenen i grönan dal. — — —— —A— — rer—er-X-—Å——XZ K KX