Göteborgsposten – 5 maj 1860, sida 1

falska samt att, oaktadt de ofantliga och be tungande utgifter dessariksdagligen kräft, de icke utgöra någon borgen for landets sjelf ständighet, hvilken vida bättre skulle betryg gas genom anslag åt en efter schweiziskt mönster ordnad nationalbeväpning och åt skärgärdsflottan, än åt den stående armåben och den stora flottan. — Att dessa åsigter skulle misshaga de junkrar, som under grefve Björnstjernas och friherre Åkerhjelms kommando med nobelt lättsinne och nonchalance rösta bort millioner, liksom om dylika växte på träd 1 vårt fattiga land, är naturligt, och riddarhusets entant perdu, den stortalige kapten Brakel, försummar icke att lexa upp Alttonbladet och andra knusslare inom pressen, som vilja knappa in på vårt oberoende. Kaptenen är så siker på sin sak, att han redan talar om huru oviljan mot anslagen för tjerde och femte hufvudtitlarne skall tagas i kragen och kastas till marken. Lättare sagdt än gjordt! Den tid, då allmänna meningen lät skräflet på riddarhuset influera på sig, är längesedan törbi. Att frågan om Stockholms befästande skulle afgjorts på annat sätt i borgareoch bondestånden, ifall regeringen hade vårdat sig om att utreda saken och framlägga någon plan för befästningen till ständernas granskning, är möjligt. Sannolikast är dock, att dessa begge stånd ändå icke skulle under närvarande förhållanden ha understödt det kungliga förslaget, då det är så mycket tvifvel underkastadt, huruvida den ifrågasatta befästningen verkligen skulle bli af vigt för landets nationela sjelfständighet, och då vid den innevarande tidpunkten något bortslumpande på måfå af statsmedlen väl icke vore att förvänta af de stånd, som mest representera det svenska folket. För alla dem, som hyst något hopp om att man skulle på de partiela förbättringarnes väg erhålla en ny tidsenlig och med nationens utveckling och önskningar , öfverensstämmande representations-författning, måste bondeståndets afslag på konstitutions-utskottets förslag om inrymmande i bondeståndet af ofrälse hemmansegare, som förut tillhört annat riksstånd eller varit i rikets tjenst, måst vara mycket nedslående. Ståndets majoritet har derigenom visat, att den lika obetingadt som vid riksdagens början hyllar exklusivitetsteorin, oaktadt det ogillande, som så allmänt blifvit uttaladt derötver. En dylik trångbröstad uppfattning är just en af ståndsrepresentationens olyckligaste följder. Säkert är, att bondeståndet skulle blifva mindre bondskt -— d. v. s. mera fosterländskt och mindre fånget i ståndsfördomar, mindre misstroget mot herremän, om det olycksaliga fyrkammarsystemet ramlade och detta stånd amalgamerades med de öfriga folkrepresentanterna i en genom samfälda val bildad nationalförsamling. När och på hvad sätt skall en sådan genomgripande representationsreform öfvergå från de fromma önskningarnes till verklighetens gebit? Af de diskussioner, som fram