Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 2

Från Utlandet. När vi kasta en blick tillbaka på sista veckans händelser, så finna vi, att Österrike för närvarande bildar det allmänna intressets medelpunkt. Det beror af kommande omständigheter, hvilken framtid detta stora rike skall få, som innefattar så många olikartade folkstammar: om det står vid randen af en småningom skeende upplösning i dess urelementer, eller om det är bestamdt att uthärda den nu hotande stormen. Endast framtiden kan utvisa, om dessa feberaktiga rörelser, dessa ovissa faror, dessa djupa skakningar genom hela rikssystemet skola sluta med monarkiens fullständiga undergång, eller om de blott utgöra en omedveten sträfvan efter en rikare och ädlare tillvaro, ett nytt lifs födslosvånda eller ett rikes dödskamp. Vi vilja hoppas, att furstarne af huset Habsburg, undervisade i motgångarnes och den dyrköpta erfarenhetens skola, ännu skola kunna inhemta den stora läran, att menniskor måste styras som menniskor, att de icke i allan evighet skola gå in på, att tvingas till blind, oförnuftig lydnad, och att de ej kunna behandlas såsom blotta maskiner. Det har utgjort Österrikes traditionella politik, att endast stödja sig på den råa styrkan och förqväfva hvarje yttring af en oberoende vilja. Men hvad har följden varit deraf? En i alla slagtningar besegrad här, en bankrutterad skattkammare och ett rike, som faller sönder i spillror, utan att något slag måttas åt detsamma. Hvilka tankar måste ej ha genomkorsat kejsar Frans Josefs hjerna den förfärliga Jumaftonen, då han ilade i sporrsträck genom sina slagna och retirerande härkolonner, angående ett system, som i ett enda kort fälttåg drifvit honom så nära intill afgrundsbranten! Han skulle sannerligen i denna nederlagets och modlöshetens stund kunnat lära mycket! Österrike måste uppgifva sina drömmar om herravälde öfver Tyskland och Italien. Man kan ej hoppas någon tillfredsställande lösning af rikets inre frågor, förrän man uppgifvit denna tomma, fåfängliga ärelystnad. Det blir en lexa, att afsäga sig århundradens äregiriga sträfvanden, men den måste in läras. Venetien kan aldrig blifva för Österrike något annat, än en källa till svaghet, en sårbar flick, som städse är blottad för fiendens anfall. — Osterrike skall aldrig blifva stort, sålänge det behåller ens en fotsbredd jord i Italien. Hvad Tyskland angår, har Österrike den olyckan, att vara en depositbank för det gamla tyska rikets uråldriga traditioner. De ur denna källa härflytande anspråk ha fört till en mängd förvecklingar. Österrike skall icke, förrän det beslutsamt kastar dessa anspråk öfver bord, blifva den stora nation, hvartill naturen utsett det. Turin 27 April. Det påstås, att förhållandet mellan Fransmännens kejsare och Vik