Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 1

heder, är det om kommunernas upptagande af hundskatt. En dylik åtgärd har länge varit af behofvet påkallad, hvarom ock ständerna riksdagligen blifvit erinrade, ehuru de först nu kommit till inseende af sakens vigt. Hundarne ha hotat att blifva här hvad de äro i många muhamedanska länder, neml. en verklig landsplåga, isynnerhet sedan rabies canina blifvit så godt som permanent här i Sverige. Vi förmoda att såsom ett korollarium af detta bleslut följer en pligt för vederbörande att efterse, det inga hundar undslippa beskattningen — d. v. s. att de af detta djurslag, som äro i åtnjutande af den ädla friheten och föra ett för den allmänna säkerheten vådligt landstrykarelif, fasttagas och dödas, så framt ingen förklarar sig hugad att ikläda sig ansvaret för deras uppförande, gifva dem foda och husrum samt erlägga den ifrågavarande skatten för dem. Detta låter måhända grymt, men endast under ett sådant vilkor kan den motsedda kongl. förordningen medföra de förväntade lyckliga resultaterna, enär det förnämligast är dylika hundvagabonder, som ådragit de fordom så beprisade hundarne deras nuvarande opopularitet. Härmed vilja vi dock ingalunda ha förnekat att en genom beskattning vållad förminskning af de hundars antal, hvilka underhållas af enskildta personer, vore i hög grad önskvärd, isynnerhet som en stor del af dessa gör lika litet gagn för födan som deras kringströfvande bröder och systrar. Man känner det lefnadssätt den fattigare befolkningen i flera svenska provinser måste föra -— man vet att, när förhoppningarne på skörden eller fisket slagit fel, den stundom måste kämpa emot verklig hungersnöd, och att äfven under vanliga förhållanden den ytterst sällan kan bestå sig kött, under det att många hundar förtära deraf betydliga qvantiteter och öfverhufvud bekomma en kost, som dessa fattige skulle afundas. Att endast för nöje skull underhålla dylika glupska djur, är derföre i ordets egentliga mening att ta ga brödet från landets barn och kasta det för hundarne. Annorlunda vore förhålandet om man hos oss betjenade sig af större hundar, såsom t. ex. i Tyskland och Holland, till varutransporter. Om en dylik metod adopterades här i Göteborg, så finge man mindre ofta se svaga gubbar och qvinnor släpa hem vattenspänner eller fylda viktualiekorgar, halft dignande under den för deras krafter illa afpassade bördan. Många af dessa fyrbenta flanörer, som nu icke väcka just behagliga känslor, då de dagligen och stundligen presentera sig på stadens gator, skulle helt säkert kunna inläras att draga dylika förnödenheter till ort och ställe, och sålunda på en dag uträtta mera än de gjort under hela deras föregående dagdrifvarelif.