Göteborgsposten – 4 maj 1860, sida 1

och stämplat den handling, såsom ett afskyvärdt och tfördömligt brott, hvilken ett falskt begrepp om heder gjort till en pligt. Men annorlunda tänkte vår nurvarande regering, då den föreslog att duellmordet endast skulle bestraffas med sex å tio års fängelse, och annorlunda lagutskottet, som skänkte detta medeltidsartade förslag sin rekommendation. Adeln, som anser någonting nobelt ligga i den barbariska iden att förpassa misshagliga personer genom pistolskott eller värjstygn till en annan verld, biföllo utan diskussion, men de tre ofrälse stånden hindrade lyckligtvis tillkomsten af fyra lagparagrafer, som måhända skulle gjort duellen åter modern i värt kära fädernesland. Näst den inflammerande norska frågan och måbända jernvägsfrågan, torde intet af de ärenden, som till afgörande förekommit eller skola förekomma under denna riksdag, ha vållat mera splittring och väckt mera ond blod inom representationen än bränvinsfrågan. Och detta emedan den berört så många ömtåliga både allmänna och enskilda intressen! En del representanter ha varit betänkta på att söka nya fördämuiugar mot denna bränvinets syndaflod, som nu återigen hotar att öfversvämma samhällets lägre regioner; andra ha blott funderat på huru bränvinsbränningen skulle kunna bli så inbringande för statskassan som möjligt, under det att återigen andra af privatskäl ömmat för brännerierna — somliga för de stora och andra för de små. Slutligen torde det gifvits en och annan, hvilken det legat om hjertat, att få den kära drycken för så billigt pris som möjligt. Dessa mot hvarandra stridande önskningar ha vållat en så stor olikhet i beslut, att alla fyra stånden haft hvar sin mening hvad bränvinstiden angår, och att det förstärkta utskottet får afgöra, huruvida skatten skall, enligt den kongl. propositionen, förhöjas och bestämma det lägsta tillverkningsbeloppet vid mindre brännerier. Detta senare blir dock af mindre betydelse, då adeln, presteoch borgarestånden stannat vid ett beslut, som torde bli de mindre bränneriernas dödsdom, då enligt detsamma kontrollörer skola tillsättas vid alla brännerier och beskattningen bestämmas efter den uppmätta qvantiteten. Detta har gått bondeståndet djupt till sinnes, och det måste medgifvas, att detta beslut måste medföra stora ekonomiska förluster för alla egare af mindre brännerier, äfvensom att de större possessionaterna, som idka ifrågavarande hederliga näringsgren, komma att vinna på minskningen i konkurrensen. Men detta oaktadt kan den upplyste fosterlandsvännen icke annat än glädja sig öfver att saken kommit derhän samt önska, att turen en gång måtte komma till de större brännerierna eller att åtminstone regeringen en annan gång icke låter sitt begär att anskaffa penningar till nödiga och onödiga statsutgifter förleda sig till något förslag om en bränningstid af sju månader. Ett beslut, som länder denna riksdag till