Göteborgsposten – 3 maj 1860, sida 1

hindus blod bör ej utgjutas såsom en vanlig brottslings. — Aldrig! mumlade ayahn; aldrig! — Jag har ingen, som skall sakna mig här i detta land, ingen utom er. — Ni glömmer, Miran, inföll Zara förebrående, att jag dör med er. Detta samtal fördes på indiska, och naturligtvis förstod hvarken Joe eller hans kamrater ett enda ord. När amman höjde armen, för att visa giftet, frågade röde Ralph hviskande, om den svarta qvinnan tänkte frammana djefvulen. — Tyst! genmälte Joe; låt oss icke förolämpa dem, huru brottsliga de än äro. — Jag har ingen lust att förolämpa dem, sade Ralph, jag vill endast se hinduen hänga. — Sköna verld, farväl! sade Miran med en suck ; min själ börjar längta efter att blifva fri. Jag har kämpat mot ödet, men den jernhand, som styr verlden, har visat sig vara för stark för mig! Jag har förlorat bataljen, men jag skall ej klaga öfver mitt ödel!... Seså, Zara, tillade han, uppfyll nu en offerprests pligter i fordna dagar! Altaret är färdigt och offret samtycker... Vi måste skynda; de som spionera på oss, börja betrakta oss med misstanka. Zara, jag har i dina armar njutit min första sömn, i dina armar skall jag äfven söka min sista... Hvad fruktar An?