Göteborgsposten – 3 maj 1860, sida 1

Riksdagsbetraktelser. Den seglifvade nära nog allestädes uppdykande norska frågan, annexationerna i södra Europa, bannlysningsbullan, den förestående kröningen med thy åtföljande högtidligheter, Ole Bulls fiol, andra mer och mindre vigtiga företeelser att förtiga, ha hvar i sin mån bidragit att minska intresset för riksdagsförhandlingarne under den sista tiden, och tack vare dessa tillfälliga omständigheter, ha de svenska lagstiftarne undsluppit en strängare kritik af representerade och icke representerade landsmän. Erkännas måste dock, att åtskilligt af hvad som passerat inom riksstånden varit väl förtjent af uppmärksamhet och kommentarier. Så innebar diskussionen på riddarhuset angående utfärdande af förbud mot söndagsbantåg etc. åtskilligt behjertansvärdt för dem, som akta på tidens tecken. ena sidan uppträdde till försvar för utskottets mening rationalister, sådana som vilja sätta p för sträfvandena, att förvandla svenska folket till ett läsaresällskap, och som mena på att ordets predikan är öfverflödig, då man kan dyrka Gud i naturen och att man kan fira sin gudstjenst lika väl i en jernvägskupe, som i en kyrka. Å andra sidan yrkade en del välmenande hedersmän, som hålla före att kristendomen är i behof af yttre tvångslagars skydd, på återremiss. Intetdera af dessa uppfattningssätt år egnadt att styrka ridderskapets och adelns kompetens, att stå i spetsen för vår representation. Ett af de vigtigaste reformförslag, som under denna riksdag strandat mot de tvenne privilegierade ståndens förkärlek för gamla missförhållanden, är lagutskottets tillstyrkande, med anledning af hr Staaffs motion, af en ny lag rörande äktenskapsskilnad. Besynnerligast förekommer det högvördiga ståndets beslut i denna fråga, då man esomoftast hör själasörjare anföra det merendels fullkomligt fruktlösa bemödandet att förlika oeniga makar, som en af sina trägnaste och tyngsta pligter. Hvem känner väl bättre än presten de upprörande brott, det lastfulla lefnadssätt, den icke blott materiela, utan äfven moraliska ruin, de mångåriga lidanden och själsqval, som endast alltför ofta äro de omedelbara