Göteborgsposten – 3 maj 1860, sida 1

uppför trappan, som förde till öfra våningen Länsmannen hade ej väl öppnat dörren, förrä! Zara rusade in i rummet och föll på knä, me armarne lagda i kors öfver bröstet, orörlig son en staty, vid dens fötter, som hon närt vid si barm. Vaktarne hade följt, endast för att se ef , det hon ej lemnade Hinduen något döds verktyg och beredde honom tillfälle att rymma men de hyste icke den ringaste åstundan, att fi höra hennes samtal med fången. De drogo sig derföre tillbaka till en vrå af rummet, hvarifrår de kunde bevaka de båda fremlingarne. ter. — Zara! sade fången, hvarföre denna smär ta? Kommer ni, tillade han med bitterhet, fö att bli vittne till min förnedring? för att inbe rätta till Ellen och min rival Miran-Hafaz van mäktiga förtviflan? Amman reste sig långsamt upp. Det låg detta ögonblick hos henne ett uttryck af maje stätisk värdighet, som ej kunde vara speladt. — Behöfver jag väl säga er, hvad som för mig hit, Miran? ... Jag har kommit, för att då med eder. — Dö med mig! utbrast hinduen; med mig Zara! Upprepa dessa ord ännu en gång, ty d säga, att ni skall förskaffa mig utvägar, at bedraga mina fiender, att beröfva dem den skö