Göteborgsposten – 2 maj 1860, sida 3

ingenting hade att hoppas af Österrike, som är nedsänkti skuld, sjunket i verldens aktning, som ingenting har lärt, ingenting glömt, och rufvar öfver planer, att kunna rycka Italien från Piemont snarare än att försvara Tyskland mot Frankrike. Preussen haringenting att hoppas af Ryssland, som är sysselsatt med sina egna, inre affärer och endast syftar mot östern — intet hopp från England, som är nedmutadt genom handelsfördraget — intet hopp från Tysklands smärre stater, som äro för stora att dö och för små att lefva, som med fortviflans envishet haka sig fast vid den makt, som vill förlänga en tillvaro, hvilken — icke är önskvärd. Man skulle kunnat tro, att de preussiska talarne skulle, i det de visade hvilka faror som hotade från Frankrike, skulle visa tecken till modlöshet; men något sådant förmärktes ej. De säga, att Tysklands och Preussens enda räddning är Österrikes utestängande, Preussens förmanskap och Tysklands förening under denna ledning. Preussen vet nog, att en sådan förening aldrig kan komma till stånd med de tyska furstarnes goda minne och de påstå derföre, att Tysklands säkerhet vis-å-vis Frankrike endast kan vinnas genom en revolution i liberal anda. Preussen har till fullo uppfattat den fara, hvaraf det hotas; och vi skola måhända inom kort se de politiska intressenas brännpunkt förflyttad från södra till norra sidan om Alperna.