Göteborgsposten – 1 maj 1860, sida 2

öfverlemnat åt honom förmynderskapet öfver sin niece. — Ni glömmer, pastor Orme, sade han, att miss Ellen de Vere ej allenast är min nidce, ur tan äfven min myndling. Jag kan ej tåla, att hvem som helst gör intrång i min lagliga rättighet. Han tog dervid ett par steg framåt, för att rycka Ellen ur sin beskyddares armar. — Tillbaka! sade Henry med en befallande stämma. Besudla henne ej med edra blickar! Vid himlen, det behöfs verkligen all den kärlek, all den tacksamhet jag är skyldig er aflidne bror, från att hindra mig från att säga er midt i ansigtet allt hvad jag tänker om ert dåliga och afskyvärda uppförande. —Åh, unge man, inföll Ellens onkel ironiskt; ni glömmer er. — Ni skall måhända göra samma anmärkning mot mig, sade pastorn, om jag säger er, att miss de Vere, hvad som än må hända, icke skall ett ögonblick längre stanna under öfverste Mowbrays beskydd! Tag henne, Henry! tillade han och lemnade den unga flickan åt vår hjelte. Vi få se, om hennes förmyndare skall underkänna den fullmakt, hvarmed jag är försedd. — Hvilken fullmakt? inföll lady Mowbray. Från kansleren ? — Nej, madame, den aflidnes.