Göteborgsposten – 30 april 1860, sida 1

Edens friska källvatten fyllda bägare och dö! Jag hvarken kan eller vill begå detta sjelfmord! Egoistisko och känslolöse man! utropade den arma flickan och fästade på honom en förebrående blick; ni skulle likväl utan tvekan, utan en enda suck kunna taga mitt lif! ... Jag har hört ert beslut, Miran, tillade hon; bör nu mitt! Vore Henry Ashton död, skulle jag heldre vilja svepa mig i ett bårtäcke och nedstiga i grafven, än samtycka till att fastkedja mitt öde vid ert, att kalla er min man! — Må vara! inföll Miran sträft. Börja ! tillade han, vänd till presten. Han ville släpa Ellen fram till altaret, men hon slet sig, med en häftig ansträngning, lös och skyndade till andra sidan af biblioteket, nära intill den löndörr, genom hvilken kaninvaktaren smugit sig om natten, då mordet föröfvades. Hon hade under striden tappat slöjan, och hennes långa svarta hår föll i vågor ned på hennes skuldror. Hon höll i högra handen ayahns dolk, som glänste mindre, än hennes af afsky och fast beslut flammande ögon. Hennes förföljare stodo häpna öfver detta kraftiga motstånd. — Kom ej ett steg närmare! sade hon till den unge hinduen. Gud skall säkert förlåta den döende.