Göteborgsposten – 28 april 1860, sida 1

ee —LVLI fram ur den djupa skuggan af öfverhängande -småskog i det inre af en bergsklyfta. Den långa strimman af det i hvitt skum upplösta vattnet tog i skymmningen sig ut nästan som en jaättevålnad. Vi gingo vid foten af fallet öfver strömmen på ett stort granitstycke och gingo derefter på en lång trappgång längs randen af den branta klyfta, hvari vattnet flyter vidare, uppför berget och följde sedan en gångstig, som för genom en dyster skog, hvilken slutar med en på alla sidor af höga, I branta klippväggar innesluten liten amfiteater. I Här låg begrafven i sjelfva skötet af berget och fjerran från verldens hvimmel den ensliga byn Sewe-kang-ha. Såsom vistelseort måste den under alla förhållanden vara öde och led: sam, men vandraren förekommer den som en ypperlig bild af stilla frid och pittoresk enslighet. De enda synliga tecknen till lif voro de blåa rökmolnen, som hvirflade upp ur halmtaken och som sväfvade som en lätt sky öfver byn, liksom om denna tagit på sig en nattmössa af rök för att sedan gå till sängs. Det var sent nog för att detta skulle erinra oss om nödvändigheten att sofva, och vi klättrade derför på en stig åter ned till templet, hvarest vi funno köket fullpackadt af pilgrimer, som ämnade tillbringa natten der och som sutto i grupper omkring små fyrkantiga bord och begagnade flitigt sina matpinnar. Den rikliga måltiden gjorde dem öfvermodiga, och vi hörde deras tvistande röster ännu länge sedan vi gått till sängs, ända tills de upplöste sig i snarkningar. Hela templet var fullt af gäster, ochföfver oss, liksom på begge sidorna om oss, sofvo fromma pilgrimer. Nästa morgon började med ett besök i det åt drakguden -helgade tempel Lung-yintau. En timmas väg gick öfver bergssluttningar, som man förvandlat till tfält, och derefter kommo vi genom en barrskog in i en skön dal. En brygga hvälfde sig i en båge öfver en klar ström och var helt och hållet betäckt af slingerväxter, hvilkas långa ringlande rankor hängde ner i vattnet. På stranden stod templet Lung-yin-tau, som var helgadt åt drakguden. Sedan vi besett det ohyggliga afgudabelätet, besökte vi vattenfallet, som bär samma namn. Strömmen, som dittils slingrat sig stilla genom dalen, faller der plötsligt öfver en 120 fot hög klippa i en så smal och brant klyfta, att man icke kan ofvanifrån se ned i bottnen. För sitt namn har förmodligen vattenfallet att tacka den omständigheten att den djupa i tvenne remnor delade bergväggen anses likna en drakes svalg. Fastän det icke var så högt,som några af dess grannar, förekom det dock mig som det intressantaste och mest karakteristiska i hela denna bergsbygd. Derifrån begåfvo vi oss till Le-schak-yong, ett monument från den gråa forntiden med druidartadt utseende, men af obekant ursprung på en höjd, hvarpå man njuter en ännu skönare och vidstäcktare utsigt än på Mankao-tae. Midt emot oss i bakgrunden af dalen visade sig åter ett vattenfall af mer än tvåhundra fots höjd. HöjYe —— !-2z ? ! 2X ? OO —————— ve . I