Göteborgsposten – 27 april 1860, sida 1

— Biblioteket! utbrast Henry bittert; det är verkligen ett ställe, som är ett sådant brott värdigt; passar det ej väl tillsammans, att scenen för det första brottet äfven blir det för det andra? Kom, kom! tillade han samt vände sig till khanen och pastorn; jag brinner af otålighet, blodet stiger upp åt hufvudet, glödande såsom den eld, hvilken kokar i vulkanens harm. Låt oss begifva oss i väg! — Tiden är ännn icke inne, sade Zara. — Vi behöfva hj lp, tillade pastorn; låt oss afvakta Joc och hans vänner. — Ni vet nu, hvad jag fruktade, sade khanen och lade sin hand på vår hjeltes arm. Jag visste, hvart den cländige onkeln fört sin nidce, men jag ville ej säga er det, förrän rätta tiden dertill vore inne. Var lugn! tillade han, låt er ledas af dem, hvilkas omdöme ej förvillats af passionen. — Lugn! upprepade den unge mannen och förde tillbaka hans hand; lugn, när ormen redan i sina ringlar håller på att qväfva den oskyldiga dufvan; när en eländig bof hotar med våld den qvinna jag älskar, min ungdoms dröm, min mannaålders krona och hopp. Lugn! ah; förändra då först hela min natur! Han rusade dervid ut ur rummet och ögonbileket derefter sågs han som en vansinnig ila genom trädgården.