Göteborgsposten – 27 april 1860, sida 1

och obeslutsam, hviskade han i vår hjeltes öra. Hyser ni icke mera förtröstan till Guds rättvisa? Tror ni Hans makt vara så inskränkt, att han ej kan finna någon annan arm än er, för att utföra hans befallningar? Öfverlemna derföre den brottslige åt Guds rättvisa, som förr eller senare skall straffa. Henry tvekade. — Kom ihog, tillade pastor Orme, att den menskliga rättvisan också redan är honom på spåren! — Nåväl då, sade den unge mannen, jag lofvar er att aldrig höja min hand mot min rival, om icke för att försvara mig eller skydda dem, hvilkas lif är mig dyrbarare än mitt eget. — Och ni skall hålla ert löfte ? frågade Zara. — Liksom jag en gång hoppas få kalla Ellen min maka. — Godt! Ellen är på Carrow. Om två timmar skall man med våld viga henne tillsammans med den hon afskyr; ceremonien skall försiggå i biblioteket; hennes onkel och denna hvitmenade grift, som han kallar sin hustru, skola båda närvara som vittnen. Jag skall anvisa er en plats, hvarifrån ni skall kunna se allt som tilldrager sig; och i samma ögonblick Ellen tyckes öfvergifven af alla, skall ni stiga in och rädda er trolofvade.