Göteborgsposten – 27 april 1860, sida 1

döma alla andra menniskor efter sin egen girig: het. Om ni lade framför mig alla Indiens skatter, alla dem som ert fördömda slägte har roffat till sig i mitt olyckliga fädernesland, skulle de likväl icke fresta mig! Jag lyder endast mina egna känslor! Pastorn och Henry förvånades öfver värdigheten i dessa ord. Man kunde ej betvifla deras sanning. — Lofva mig, tillade hon, att ni ej lyfter er hand mot Miran-Hafaz, att ni icke söker, hvarken sjelf eller genom andra, skada honom, och jag skall förhindra vigseln. Men om ni vägrar, skall jag endast förbli en lugn åskådare af allt det onda, som kan följa derpå. Det var ett hårdt vilkor för Ellens älskare, som ansåg det för en helig pligt, att hämnas sin välgörares död och våldet på hans nidce. Han kunde ej afgifva ett löfte som försäkrade sir Williams mördare om strafflöshet. Med bleka kinder och skälfvande läppar vägrade han gifva det löfte, som Zara fordrade af honom. — Jag kan ej lofva hvad ni begär, sade han, och jag vill icke bedraga er. Jag skall jaga skurken öfver hela jorden! — Farväl! sade ayahn kallt och närmade sig dörren. Khanen hejdade henne. — Stanna! sade han. Er vägran är djert