Göteborgsposten – 26 april 1860, sida 2

derlösa, som så varmt älskade sir William, svär trohet åt . . . — Åt någon annan än den hans onkel bestämdt, sade khanen. Han hade säkerligen skäl till att afbhålla Henry från att sluta sin fras. Zara betraktade dem båda: hon vore beredd att rädda Ellen, men skulle ej för något pris i verlden yttrat ett ord, som kunde oroa Mirans säkerhet. — IHimlen skall ej lägga sig deri! inföll hon med ett leende nästan af hån. Men Ellen är beväpnad mot sitt lif. Miran kan släpa henne till altaret, men brudgummen skall i sin brud endast omfamna ett lik! Henrys hjerta klappade våldsamt af kärlek, bäfvan och beundran, då han nu hörde bevisen på sin trolofvades hängifvenhet och trofasthet. — Rädda henne, utbrast han, och jag skall välsigna er! Det är ej för mig utan för henne som jag ber er derom. Kom ihåg, att ni ammåät henne vid er egen barm, att hon skall älska er med den mest förtroendefulla ömhet tilldess . .. Han tystnade, emedan han ej ville sluta meningen af fruktan att förolämpa amman. (Forts.)