Göteborgsposten – 26 april 1860, sida 1

jordens försvar, uppoffrade de gerna hyddan: lugn; men återvändande dit efter välförrättad värf, funno de merändels sin belägenhet sämre sällan bättre, ty hack i häl efter bedriftern: följde pålagorna uteslutande för dem, unde: det att segrens frukter, nya frioch rättig heter, helt och hållet tillföllo aristokratien oci kyrkan. Som nu dessa tilldragelser alltfö ofta förnyades, så rotade sig djupt hos allmo gen ett misstroende till herremannaklassen, hvilken slutligen inbegrepos alla, som icke direkt vände jordens torfva eller i ordets egentliga betydelse buro dagens svett och tunga. Det finnes ännu några rötter af detta misstroende qvar och dem man alltid stöter på i sådana frågor. Djupt beklagar jag ett sådant förhållande, men helt och hållet fördöma det, kan jag dock ej, ty det är som såge jag deruti ett straff för våra fiäders synder. Det är dessa förenade motståndskrafter, som förmörkat utsigten af en representationsförändring i tidens riktning och hvarigenom uppstått en modstulenhet, som hotar öfvergå i fullkomlig likgiltighet för denna stora och vigtiga fråga. Men ett tillstånd af likgiltighet är det olycksaligaste för samhället. Det är icke nog med att ett folk utvecklar sig i industrielt hänseende; utvecklar det sig icke på samma gång i andligt, så blir det snart en död nation, men hvilket skulle upphätva både mensklighetens och samhällets id6. Det gifves, enligt min tanke, intet annat medel att förekomma denna qväfvande likgiltighet än att ständigt hafva ett representationsförslag hvilande från riksdag till riksdag, icke i hopp att det under vanliga förhållanden skall gå igenom, utan endast i afvaktan på någon krattig impuls af yttre händelser, ty hvad som är omöjligt i dag kan vara möjligt i morgon. Hade år 1848 landet haft ett representationsförslag hvilande från den nästföregående riksdagen och detta förslag förekommit till afgörande under Mars eller April af detta år, så hade det bestämdt blifvit anaget, hur radikalt det än varit; det är min ullkomliga öfvertygelse. Låtom oss då allad, mine herrar, hafva ett sådant förslag hviande eller vaggande på tidens ström! Hvem vet, vid hvilken guldkust det förr eller sevare kan hamna! Väntom allt af slumpen, vär vi icke kunna vänta något af landets get sunda förstånd, egen goda vilja. För mig ir slumpen ingen hemsk makt. Det liggeri len vida mera af Guds försyn, än den visaste : lödlige i hela sitt lif kunnat ana. nm ———— -—--:— — — -——-—. —— X