Göteborgsposten – 25 april 1860, sida 1

Don Juan Prim, grefve af Reus. Fast fred nu redan är sluten, vända vw likväl ännu en gång tillbaka till Tetuans blodiga mark, för att bevista mohriska läg rets stormning sistlidne Februari. Hvilka ärc de tappre, som der hafva så mycket att ut stå af fiendens kartescher och Espingardas (långa mohriska gevär)? Det är den spanske generalen Prims korps. De dödsbringande drufhaglen bestryka hans högra flygel, i dei han närmar sig en småskog, som skyddar fi endens venster. Prim är såsom alltid först : elden. Han har hos sig 4 till 500 kataloniska frivillige, hvilka också stött till armeern samma dag. De bära sin provinsdrägt: jackor och benkläder af blått sammet, röda skärp och långa, röda mössor. De äro af olika ålder, till en del ännu mycket unga, men beslutsamma och lifliga gossar. Prim hade vid deras ankomst tilltalat dem på deras provinsdialekt, språkat med dem om Cataloniens gamla ära och rört dem ända till tårar. Nu täfla dessa oöfvade frivilliga med de äldsta sollater. Aftonen före slaget hade Prim i samal med några kamrater utropat: Lycklig len som i morgon är den förste i breschen ! Nå, denne förste är ingen annan än han sjelf. Med sabeln i hand springer han upp och hugser ned en Mohr, som kastar sig i vägen för