Göteborgsposten – 25 april 1860, sida 1

-—Hvad är detta? frågade röde Ralph och visade på en vagn, der låg kullstjelpt nära derintill på samma ställe som Henry Ashton räddat Ellens lif. Det måste ha händt någon olycka. De påskyndade sina steg, för att se efter, om de kunde vara till någon hjelp. Då de kommo fram till stället, sågo de en man med vördnadsvärdt yttre arbeta af alla krafter, för att kunna komma ut. Joe och hans kamrat hjelpte postiljonen att få upp vagnen och befria den resande. Denne befann sig icke väl på marken, förrän han började svära öfver vägen och postiljonen. Vid ljudet af denna röst, vidöppnade Röde Ralph sin stora mun, kastade hufvudet bakut och gjorde en af dess otäcka grimacer, hvilka brukade hos honom uttrycka en särdeles belåtenhet. Joe trodde sig häri se ett utbrott af glädje öfver denna lilla tilldragelse; han misstog sig. Fånen och der resande voro gamla bekanta, men ingalunda vänner. — Är ni skadad, herre? frågade Joe. — Jag tror visst ej att jag fått något refben knäckt, men jag har mörbultats på ett helvetiskt sätt. Är det långt till Carrow-kloster härifrån ? — Till klostret? frågade den unge mannen förvånad.