Göteborgsposten – 23 april 1860, sida 1

— Här, i prestgården! svarade Martin förvånad. Hvar annars? Dessa svar bevisade tydligen, att den tid, som förflutit mellan sir Williams mord och den gamles tillfrisknande, icke gjort något intryck på denne senare. Han visste hvarken af sitt vansinne eller att han bott hos dödgräfvaren. Man förhörde derefter mistress Jarmy och tjenarne, hvilka först upptäckt sir Williams och hans trogne Martins liflösa kroppar. De omtalade det tillstånd, hvari Martin befunnit sig, och sin förvåning öfver att ej finna något spår af mördaren, hvarigenom de också i början föranledts att tro, det baroneten dödat sig sjelf. Efter ett tyst rådgörande mellan rätten, frågade öfverste Butler kaninvaktaren, om han hade någonting mera att förmäla. Denne svarade nekande. — Fånge, fortfor öfversten, denna rätts beslut lyder, att ni skall skickas till slottet Norwich, såsom anklagad för mord å er fordne husbondes, sir William Mowbrays person. — Jag vill ej dit! skrek bofven i raseri; ni ha ej rättighet, att skicka mig dit. Allt detta är endast en svart intrig, för att beröfva mig lifvet! Skicka mig till Newgate! Jag rymde derifrån för några dagar sedan ... Jag säger er, att jag vill vända tillbaka till Newgate!