Göteborgsposten – 20 april 1860, sida 2

ÅR TER ARR VV Pr HBA MV V AMV MIR am TI IE 50rt besättning; — 3 skrufkanonbåtar, hvardera med 2 st. 60 pundiga bombkanoner eller 30 pundiga kulkanoner. 4 nya fartyg afsamma slag skola byggas under kommande finansåret. Från Utlandet. Det är utom allt tvifvel, att Sicilianarne suckat under tyngden af ett odrägligt tyranni. Men just detta är skälet, hvarföre man knappt kan tro på upprorets framgång. Känslan af ofördraglig orättvisa dritver menniskorna till förtviflan och derigenom till oöfverlagda planer, så att de trotsa alla faror och heldre söka ett nytt slags elände, än de vilja fördraga den öfv vergåendo stundens jemr mer. Så har det gått på Sicilien förut, så skall det sannolikt gå äfven nu. Det synes så klart, att Sicilianerne, instängda på en ö,l från hvilken de ej kunna undkomma, utan någon grannstat, som kan erbjuda dem en tillflykt, med ingen eller ringa utsigt till hjelp från någon vänskaplig makt, måste utveckla mera tapperhet än försigtighet, i det de med sitt uppror komma den synbarligen ej långt aflägsna tiden i förväg, då de oroligheter, som nu nästan hunnit till mognad på det neapolitanska fastlandet, skulle förorsaka en diversion till deras förmån. Det skulle vara ett mot hvarje annan regering än konungens af Neapel grymt påstående, att vilja förutsätta, det BSicilianerne planmessigt drifvits till ett förtidigt uppror... Men fastän man för ögonblicket ej bör öfverlemna sig åt några sangviniska förhoppningar om upprorets framgång, må man dock icke förtvifla om framtiden. En ansenlig truppmassa är riktad mot Sicilien, och dennas frånvaro från Neapel har framkallat opinionsyttringar at den mest hotande art. Svafveltråden är lagd och det behöfves blottt en gnista, för att sätta hela Södra Italien i lågor. — Det värsta i denna neapolitanska kris är dock, att, i händelse den slutar med ewt nederlag för regeringen, Frankrike nästan säkert intervenerar, på det Sardinien icke må draga någon fördel deraf, så att en ny orsak till europeiska stridigheter måste bli oundviklig, då återigen neapolitanska regeringens seger icke blott skulle förlänga det afskyvärda förtrycket och ännu mera inflamera det kroniska onda, utan genom sina följder äfven bli farlig för Piemont. Antingen skulle triumfen uppmuntra Neapel,l att verksammare åtaga sig Påfvens sak, hvilket måhända skulle vara fördelaktigast för Piemont; eller skulle det liberala partiet i Italien kunna nödga Viktor Emanuel att åtaga sig de förtryckta neapolitanarne, ehuru Österrikes och Frankrikes hållning skulle göra ett sådant steg ytterst farligt. I alla hänseenden bär Neapels och Siciliens öde inom sig en mängd faror för Piemont; men den största af alla farorna är dock den, att det grymma förtryck, för hvilket de misstänkta liberala i det olyckliga Neapel äro utsatta, slutligen kan tvinga Viktor Emanuel att göra föreställningar och lägga sig emellan. Det är tyvärr alltför klart, att den italienska frågan ännu icke är löst på långt när och att det nya italienska konungariket ännu har många faror att bestå, såväl för den saks skull, hvars talan man väntar det skall föra, som för den fiendes, det uppväckt. Från Triest berättas af den 17:de, att, enligt pålitliga, enskilda underrättelser, österrikiska konsuln den 9:de lemnat Messina på ett österrikiskt handelsfartyg, emedan det blifvit beslutadt, att staden skulle bombarderas samma dag. — En Mailandstidning innehåller jett bref från grefven af Syrakusa, hvari den hittils hyllade politiken betecknas såsom förderflig, samt tillråder en konstitution och förbund med Piemont. — I staden Aversa i Neapel egde påskdagen en manifestation rum , till förmån för Sardinien; staden har tillfölje deraf blifvit förklarad i belägringstillstånd. Någon oenighet har egt rum mellan konung Viktor Emanuel och Cavour. Den åvä gabragta försoningen emellan dem är likväl ej uppriktig. Konungen skall med otålighet motse det ögonblick, då han blir qvitt denne sin premierminister. Det ärj säkert, att konungen sökt skilja Farini från Cavour; men I manaralan förhlaof octåndal tie ach föärllarada