Göteborgsposten – 20 april 1860, sida 1

mm — rr — —— — Vid hvilken timma befann ni er i galleriet ? — Klockan hade nyss slagit tolf på natten. — Lågo alla i huset? — Ja, alla, utom min gode, älskade herre. —Säg oss, hvad som vidare skedde. — Då jag gick genom galleriet, hörde jag ett buller, likt det från en rigel, som hastigt skjutes för. Jag lade örat till panelningen, och jag tyckte mig höra steg, som aflägsnade sig. Jag väntade några minuter, frågande mig sjelf, om jag skulle följa honom eller väcka upp hela huset. Om jag följt denna sista tanke, skulle sir William kanske lefvat ännu. Alla de närvarande kände deltagande för den stackars mannens klagan. Icke derföre att han hade några förebråelser att göra sig: få personer skulle i hans ställe handlat med sådan kallblodighet som han. Fången beklagade hemligen inom sig, mer än någon af de andra, att den gamle icke gjort alarm. — Jag öppnade löndörren, återtog Martin, och gick försigtigt genom korridoren. När jag kom till det lilla hvälfda rummet, mellan galleriet och biblioteket, hörde jag en djup suck. O, hvad det genljöd i mitt hjerta! Jag störtade fram: dörren vid slutet af gången var tillåst; min hand darrade, så att jag ej kunde få reda på fjedern ; jag tittade genom springan och såg