Göteborgsposten – 19 april 1860, sida 1

gen, om ej det, att jag är oskyldig. Det hä är en tom anklagelse, gjord emot mig af en dårt och af mina fiender. — Hvilka anser ni för edra fiender? frå gade geneneral Bouchier. — Joe Beans och denne unge man! utropade skurken och pekade på Henry Ashton, son endast med ett sorgset leende besvarade denns anklagelse. — Och hvem kallar ni dåre? frågade si Jasper. — Stallknekten Martin, genmälte kaninvaktaren. Vi ha varit fiender ända ifrån vår barndom; vi älskade samma flicka. Det var genom min tvist med honom, som jag afskedades från min tjenst hos... hos... Mördaren tvekade. Han förmådde ej uttala sir William Mowbrays namn. — Hos ert offer! tillade Henry Ashton, som nu för första gången tog till ordet. Det är icke underligt, att er tunga tvekar i att uttala hans namn; det var hans bild, som sväfvade för er på kajen i Calais. — Den skall stå vid er sida i dödstimman och anklaga er inför den Högste Domarens tron. Fången darrade synbart. — Ni känner väl till Carrow-kloster? frågade öfverste Butler. — Ja.