Göteborgsposten – 17 april 1860, sida 1

a ee oe OO met. Hinduen var aldeles hänförd af den framtidsutsigt, som visade sig för honom. Han hade bedragit sig sjelf. — Min själ, sade öfversten, liknar ni icke mera ett stort barn än den kalle och beslutsamme mannen, som förr spelat sina kort så väl? (Han syftade härmed på tärningsaffären). Ni är lika emottaglig för intryck som en flicka. Den unge mannen aflägsnade sig under tystnad. Han ville bli ensam, för att få öfverlägga med sig sjelf; närvaron af det ovärdiga verktyg, hvaraf han begagnade sig, nästan ingaf honom vämjelse. — När slutet är godt, är allting godt, sade öfversten och följde honom med blicken. Ellens samtycke befriar oss emellertid från ett mycket obehagligt alternativ. Han styrde med dessa ord sina steg mot biblioteket, i afsigt att förstöra den vigtiga skrift, som han erhållit af Miran. När han inträdde I rummet, fanns pulpeten uppbruten och skriften var icke mera der. Djupt slagen af denna upptäckt, nedföll han nästan sanslös i en länstol. XXIX. Förpaktaren Ashton afvaktade med största otålighet khanens besök; ty, fastän han icke be;viflade dennes goda afsigter i att vilja återgifva