Göteborgsposten – 14 april 1860, sida 1

gifven som ni sjelf. Han är ej mera, jag skall icke söka efter någon annan. — Ni blir då icke ond, hr Harry? — Bli ond på er! Må Gud belöna er, Joe, för er trohet och vänskap till mig! Jag kan aldrig göra det. Joe ansåg sig mer än tillräckligt belönad genom dessa få ord; hans hjerta var lättadt från en stor börda; hans vän hade gjort honom rättvisa. De fortsatte under tystnad sin väg. Förpaktaren Ashton och hans hustru sutto i stugan, enligt sin vana talande om den frånvarande ; ty minnet af honom återvände ständigt, och hans hemkomst utgjorde ämnet för deras ifriga och varma böner. Stugudörren öppnades häftigt och Joe Beans inträdde med ett blossande ansigte, som strålade af leenden. — Ah, Joe! sade den gamle, jag har verkligen önskat att få träffa dig. — Javisst... inföll den unge mannen, som om det vore den naturligaste sak i verlden, och jag har äfven önskat, att få se er båda! Jag vill tro, att jag är den angenämaste gäst ni sett på länge under ert tak. — Hvad menar du, min vän? Är du vriden ? — Jag menar att...att...jag är nästan rädd för att säga er det.