Göteborgsposten – 14 april 1860, sida 1

stugan, tog sin farbrors hand och slöt den kära fostermodren i en lång, kärleksfull omfamning till sitt bröst. — Gud välsigne dig, Harry! sade gubben snyftande; välkommen åter till ditt gamla hem! — Välkommen! upprepade hans hustru; ja, lika välkommen som synen för den blinde, som helsan för den sjuke! Hvar skulle han väl vara välkommen, om icke här? ... Du lemnar oss väl ej mera, Harry? tillade hon, i det hon betraktade honom med stolthet och ömhet. Ett hem är ett hem, huru lågt det än är. — Jag har rest tillräckligt! sade den unge mannen med en suck; jag försäkrar er, att jag ej mera skall lemna England frivilligt. — Gud vare lof! utbrast förpaktaren. — Du är blek och trött, Harry! Du har magrat. Säg oss hvad som händt dig. Kunna penningar på något sätt göra dig lycklig? Matthew och jag äro båda gamla, och vi behöfva så litet. Matthew teg; han visste, han, bättre än gumman, att brorsonens sorgsenhet kom sig af en sak, för hvilken penningar ej hafva något värde. Då de första ömhetsbetygelserna voro slut, började den kraft, som hittills hulpit Henry att utstå alla dessa mödor, att vika för ett starkt behof af hvila. Tillochmed den gamla pratsjuka