Göteborgsposten – 12 april 1860, sida 2

Suckling kände mycket väl till den faderliga tillgifvenhet den gode kyrkoherden hyste för Henry, åt hvilken han dessutom, efter hvad man berättade, bestämt en stor del af sin förmögenhet. Han började tro, att hans gamle kamrat ej var så galen, som det såg ut. Henry ville nu öfvertyga sig om att löjtnanten icke misstagit sig, och drog derföre kappan upp öfver hufvudet, så att hans ansigte blef doldt. De båda unga männen närmade sig under tystnad stället, der mördaren satt med de tunna grå hårstriporna fladdrande för vinden, ty mössan hade fallit af honom. Den eländige var synbarligen offer för en djup inre rörelse. Bränvinet, som han förtärt sedan han gått i land, hade stigit honom åt hufvudet. Han hade ansigtet vändt mot sitt fosterland och inbillade sig se något fantasiens spöke gifva honom tecken, att vända tillbaka. — Hafvet skiljer oss åt, mumlade han, och jag vill ej vända åter! Jag har redan en gång känt bödelns hand kring min hals, men jag slapp undan honom. Jag är i säkerhet .. . ah, i säkerhet! Ropa! kalla! tillade han gapskrattande; visa såret du har på halsen; man kan ej bevisa, att det är jag, som gifvet dig det; och om man än kunde det, så är jag likväl här i säkerhet! Henry Ashton tryckte sin väns arm. — Är ni nu öfvertygad ? sade han.